Häromdagen reflekterade vi över att vi nu bott i vår segelbåt i ett halvår. När vi tänker tillbaka konstaterar vi att tiden gått otroligt fort samtidigt som vi upplevt otroligt mycket under dessa månader. Platser vi besökte på vår väg ner mot Kanarieöarna känns väldigt avlägsna nu samtidigt som det inte var så länge sedan vi var där.
Det härliga med denna typ av levnadssätt är den stora friheten och lugnet. Hemma levde vi mycket efter klockan och det snurrande ekorrhjulet. Det är något vi försökt vänja oss av med under resans gång. Ekorrhjulets hastighet avtog snabbt och klockorna vi tog av oss innan avfärd saknar vi inte alls. Det är inte så viktigt vad klockan är och vi tar ofta dagen som den kommer. Om vi träffar några trevliga vänner och det blir sent innan vi kommer i sängs får skolan helt enkelt börja lite senare nästa dag. Den friheten är svår att tillämpa hemma!
Även barnen uppskattar lugnet och den lilla båtskolan för det mesta. Visst kan de bli trötta på sina föräldrar ibland och då brukar vi byta om att vara lärare för att få variation. Som vi berättat tidigare försöker vi ha skola måndag till fredag. Detta enligt önskemål från våra barn som gärna vill ha helg och kunna känna sig lediga. Någon dag per skolvecka brukar vi lägga på någon form av utflykt. Ofta blir något sevärt där vi befinner oss. Det känner vi behövs för att få lite variation till skolböckerna. Annars skulle barnen bli klara allt för snabbt med det material vi fått med från skolan.
En annan reflektion över vårt liv nu är alla de trevliga människor vi träffar. Varje dag träffar vi nya härliga, udda och spännande vänner från världens alla hörn. Ibland blir det ett kort möte som ”limeman”, en Bequian som kom gående och undrade om vi ville köpa lite lime han precis plockat. För ett par kronor fick vi en hel påse med saftiga lime.
De följande dagarna blev det många limedrinkar i båten.
Vi träffar även bekanta ansikten här i Västindien såsom Hampus klasskompis Arvid som mötte upp oss på Bequia seglande med sin familj under två veckor.
En annan oförglömligt möte är de 9 fasta besättningsmedlemmarna på en 50 meters superyacht som låg bredvid oss i hamnen. De var snälla och gav oss en detaljerad rundvandring av hela båten vilket de inte egentligen inte fick. Ibland är det bra att skicka fram 3 blonda barn när man frågar!
Efter rundvandringen kändes plötsligt vår båt vääääääldigt liten och primitiv utan gym, jacuzzi och hiss!
En annan upplevelse vi haft den senaste tiden är hur sjukvården fungerar på Carriacou, en liten ö norr om Grenada med 7 000 invånare. Lenas cykeltur slutade tyvärr med hjärnskakning, minnesförlust, 2 trasiga och utslagna tänder och 4 stygn i ansiktet. Sjukhusets resurser var klart begränsade och efter omplåstring lämnade Lena sjukhuset. 2 dagar senare tog vi oss ner till Grenada för att se över sår och tänder. Tyvärr var sjukvården inte mycket bättre på Grenada varför vi hoppas den provisoriska lagningen av tänder håller tills vi kommer hem igen.
(Bilden är tagen 6 dagar efter olyckan)
